”Nu är det dags att mobilisera oss”

Tjejerna vet exakt vad som menas när det är så coach säger till oss. Det är dags för match. Ofta på sista träningen innan så är det just dom orden som avslutar. I helgen som var gick tjejerna in med en helt ny inställning, spelet fungerade mycket bättre och på matchen tror jag vi alla var mycket mer positivt inställda. Jag tror inte vi går från matchen helt nöjda med tempot men med elva gjorda mål på nittio minuter kändes det ändå som ett bra resultat för vårat spel. Vi gör som coach säger och mobiliserar oss ännu mer redan nu inför helgen som komma skall och fokuserar på att vi ska spela vårat spel men nu med ännu högre tempo. När våran säsong startades upp för division två i år så fick vi alla känna efter hur vi kände med våran plats. Ville vi vara en del av laget som skulle göra den här resan eller kände vi att division tre räckte för våran del. Vi fick tid att fundera och vi alla hade individuella samtal där vi fick egen tid med tränarna för att diskutera just sådana här saker om allt mellan himmel och jord som vi kände rörde eller kunde påverka fotbollen. Några tjejer valde att fortsätta spela på den nivån vi hade varit innan i division tre samtidigt som våra tränare gick ut till de lagen under oss med frågorna om vilka som hade mål att ta sig upp till damlaget. Några av de yngre tjejerna hade redan förra året fått testa på hur det var med spel i seniorserien och tränarna valde därför att flytta upp några av dem. Idag tillhör de båda trupperna och spelar för F-17 när de inte får så mycket speltid i division två tillexempel. Fyra av dessa tillskott ska äntligen få sin tid i rampljuset. Fjunisarna. Dom som egentligen alltid borde hamna i mitten på kvadraten, borde få samla in allt material och som vi borde köra med hela tiden har tyvärr klarat sig rätt bra den här säsongen. Däremot åkte flera av dem i måndags på straffarmhävningar efter kvadraten där de äldre sopade mattan med dem. Först ut idag blir coachdottern Spångberg.

Klara Spångberg, NR 6.

Klarre, spunken eller allt vad man vill. Kärt barn har många namn men det bästa att sätta på Klara är nog Stickan. Klara kommer in i omklädningsrummet innan en träning i vintras och slänger sig ner på bänken. Bokstavligt talat slänger sig ner så att hon glider över träet och lyckas genom både underbyxor och overallbyxor få in en sticka i skinkan. Herregud vilken process det blev av den lilla stickan, Klara den stackarn hade såklart ont och kom inte ens ut till träningen om jag inte minns fel. Mamma Erika fick hämta hem henne och ta bort stickan istället. Därav varför hon nu mer går under namnet stickan och hon blir lika glad varje gång någon säger det. Klara är född år 2002 och går fortfarande på högstadiet, imponerar på oss äldre gör hon varje träning och varje match. Hon går på Prolympia inne i Gävle men bor med familjen i Sandviken. Mamma Erika, pappa Niklas och storasyster Alva. Klara är en expert på mat och väljer den väldigt noga. Om hon tillexempel äter en macka så äter hon inte sista biten där hon har hållit handen. Men det vågar hon egentligen inte erkänna. Om någon någonsin skulle baka eller laga någonting så kan man för Klara inte dölja någon ingrediens för hon känner direkt vad det är som gömmer sig där i. Hon äter absolut inte fisk, skulle aldrig dela mugg med någon annan och väljer helst inte offentliga toaletter. Klaras moderklubb är Sandvikens IF och hon är en egen produkt men när hon var liten så spelade hon med dåvarande Högbo-SIF som var ett hopslaget lag. Hon är lite klåfingrig och spiller samt kladdar mest hela tiden. Om du frågar om hon har koll på sina saker så får du nog ett skratt till svar. Hon har alltid nära till ett skratt och älskar att skylla på andra. Vill man åka med Klara på cup så lär man vara beredd på att bo i ett bombnedslag då hon gärna lägger allt överallt på golvet och till slut ”råkar” lämna saker kvar efter sig. Ett energiknippe med ett temperament åt båda hållen, hon kan lugna sig lika fort som det kan brinna till. Hon är likt Johansson expert på att vara kompis med domaren och tar ett gult om det behövs.

Felicia Lindmark, NR 18.

Felicia, en utav våra ytterbackar som i år kom in i träningstruppen från juniorerna. Felicia är 16 år gammal och är även hon en tränardotter. Dock är hon inte dotter till en tränare i damlaget utan till Magnus i F-17 laget där hon även ingår när det behövs. Under förra årets lagavslutning fick Felicia rubriken ”lagets snyggaste farsa” vilket kanske var lite bättre än kusinen Emelie som fick ”lagets kylskåp”. Felicia är 16 år gammal och bor tillsammans med mamma och pappa i Sandviken. Hon har en äldre syster som heter Rebecka men som inte bor hemma längre. Hon går idag på Jernvallsskolan men börjar till hösten på Bessemergymnasiet. Hon är även hon en egen produkt från SIF.
När Felicia lägger en frispark eller bara startar från stillastående och ska ta med sig boll så har hon ett litet ticks som vi upptäckt. Hon slår nämligen alltid ner tårna i backen bakom den andra foten innan hon kan göra det hon ska. Nästa match kommer alla att sitta och tänka extra just på detta. Felicia är annars en rätt lugn tjej men kan enligt rykten ha lite dåligt tålamod. Hon är en genuin och glad tjej som älskar att träna! Vi har även upptäckt att Felicia efter förra veckans träning ska få åka hem och träna på att göra armhävningar. Efter att vi spelat kvadraten på träningen så fick de två som blev genomspelade flest gånger göra 50 armhävningar. Efter max 10 hade Felicia börjat klaga och nästan fått mjölksyra. Jag lovar att vi ska göra ett nytt test på henne om ett tag, om inte annat så kommer hon åka på nya straff. Som sagt är Felicia kusin med Emelie och dessa två är lite som piff och puff och håller ihop i vått och torrt. De har alltid något fuffens för sig och delar nog mer än vi kan ana. Felicia är också som vi tidigare vet den som alltid räddar kusinen när hon är för lat för att sova hemma i Bomhus och vill ha närmare till träningen. Hon är tjejen som aldrig kan äta något förutom när det är Lisa som bakar. Gluten och laktos och allt annat som hör därtill. Lika här en tjej som kommer gå exakt lika långt som hon vill.

Vilde Bång-Öygard, NR 7.
Lagets norsk, även om vi sällan hör henne prata norska så var vi nog väldigt få som kunde uttala hennes efternamn när hon kom som ny till truppen. Jag fick under nationaldagen äran att arbeta med hennes pappa som däremot snackade mer norska. Vilde berättar för mig att hon är född i Norge och att hennes pappa som sagt fortfarande pratar norska. Hon är 15 år och fyller i höst 16. Utöver att spela fotboll är hon mycket med sina kompisar, ser till att plugget blir skött och umgås gärna med sina småsyskon. Vilde har en brorsa och tre andra syskon på pappans sida och bor i Sandviken med både mamma och pappa men på olika ställen. På Klangberget bor hon nästan granne med Nellie. Mamma Linda är även tränare i F17 laget tillsammans med Felicias pappa Magnus. Just nu pluggar Vilde på Prolympia i Gävle men har till hösten kommit in på Bessemergymnasiet i Sandviken. Vilde är även hon en egen produkt från SIF som delar sig mellan F17 och damlaget. Hon började spela fotboll för 6 år sedan och vi antar att det blir minst dubbelt så många till. Hon är en glad och positiv tjej som alltid ler. Hon säger inte allt för mycket men när man sitter med henne på bänken kan hon ofta funderat på små roliga och kluriga saker som hon smyger fram och får oss alla att skratta. En enormt härlig tjej som tillför mycket för laget. Mot Selånger lyckades Vilde trycka i tre hela baljor och vi i omklädningsrummet tycker detta innebär tårta på en träning framöver. Kul där att vi hade tre tjejer som gjorde tre mål så vi väntar oss tre tårtor!

Nellie Johansson, NR 15.

Hon som jag ständigt kommer på mig med att kalla Johansson fast jag vet att det blir fel då. Nellie är Nellie och Johansson är Wilma. Nellie är ett av våra härliga tillskott som alltid har ett leende på läpparna och gör sitt yttersta. År 2002 föddes Nellie och fyller i höst 15 år. Hon bor i Sandviken tillsammans med sin mamma och pappa och har två äldre bröder. Nellie går även hon på Prolympia i Gävle och har fotboll som sin specialidrott. Tidigare har Nellie spelat innebandy i saik men valde för ca ett år sedan att lägga all fokus på fotbollen. När Nellie började spela fotboll så började hon i Stensätra men bytte efter en säsong till något som då hette Högbo/SIF likt Klara. Men sen dess har hon spelat i Sandvikens IF och det är vi tacksamma för. När Nellie blev inlånad för Gothia cup med -01orna när de var mindre fick de ställas mot tidigare segrarna Segelberg och innan matchen hade tränarna sagt att de skulle fokusera på sitt spel men att den som gjorde flest glidtacklingar skulle få en glasstrut. Matchen förlorade man med 11-0 men efteråt satt Nellie nöjt med två glasstrutar i ett hörn och njöt. En tränare som kom fram och frågade hur hon kunde vara så nöjd efter förlusten förstod ju inte att det var glassarna som var det viktigaste. Idag finns det lite mer vinnarskalle i den här tjejen och det visar sig på planen där hon alltid krigar från första stund. En glad och positiv tjej som kommer ha stora framgångar inom fotbollen. Fjunisarna håller gärna ihop och Nellie, Vilde, Klara och Felicia är dom som främst går under den rubriken. Det händer inte allt för mycket kring dessa tjejer som är väldigt lugna och trygga. Förhoppningsvis har vi mer tok att vänta oss ju mer säsongen går och ju mer vi lär känna varandra.

Nu mobiliserar vi för helgens drabbning, träningarna har hållit kvalitet även om tempot kan ökas men tjejerna är inställda på samma sak allihopa. I helgen ska vi åka till Glysis och visa vilka Sandvikens IF dam är. Det är dags att återigen fokusera på vårat spel, vinna varje närkamp och se till att bollarna sitter i nätet. Och självklart att Klarre blir nöjd med maten som serveras på bussen.

IF Team Hudik – Sandvikens IF
Lördag den 10/6
16.00
Glysis Sparbanken Arena